Ja när livet överraskar så kan vad som helst hända,och det är väl egentligen det enda jag behöver skriva. Ja att det som drabbade mig var Lisa och hon drabbar mig och överraskar mig varje vaken sekund...

Sedan maj månad har jag inte haft anledning att skriva överhuvudtaget. Eftersom jag börjde med denna blogg/dagbog/gnällverkstad för att mitt liv var så... ja tomt. Hade ingenting att satsa mot, inget mål överhuvudtaget mot någonting... jag hade slutat att leva, jag bara existerade och tog upp yta och andades någon annans syre...

När det var som trångast i halsen att få ned nästa andetag utan anlednng, ja då blev jag mot min vilja, av min systerdotter "tvingad" att ta ett konto på facebook för att göra "något annat än bara vara"...

Jag visste mycket väl vad fb var och vad som den användes till... Vad jag inte visste var att resten av mitt liv skulle skapas i samma ögonblick som jag  klickade "Godkänner" som sista handlingen är när man etablerar ett nytt konto på  fb.

Jag hade inte en aning om vad som skulle starta 2 dagar senare....

Detta var en tisdag, på torsdagen fick jag en fråga om godkännande från någon Lisa. Visst, varför inte. Jag var ju naturligtvis nyfiken på vem det var som hette Lisa och ville bli min "vän" på fb.

Det visade sg vara en gammal "heartkrush" från tonåren, ja nästan tonåren då, jag hade blivit 21 någon månd tidigare, men gick ibland då o då till ungdomsgården för att träffa gamla polare och sånt... En kväll i mars 1983 (tror det var 83 för året därpå gjorde jag lumpen i samma månad), skulle den svenska okända rockgruppen Europe spela i Forshaga på Folkets Hus. 

Jamen det var ju ett måste av någon anledning att åka dit, för min del handlade det om musiken men det skulle ske något mycket bättre och viktigare men det begrep inte jag då.

Nåväl, under kvällens gång så gjorde jag något som jag fortfarande inte fattar att jag gjorde. jag gick fram till en av "småtjejerna "(14-15 år) och bjud upp till dans. Jag har aldrig dansat vare sig för eller efter den kvällen så  jag borde nog reagerat bara på  den grejen..

Men tjejen jag "dansade" med blev den enda jag dansade med på hela kvällen. Det var väl inte mer än en låt... kanske 2, som vi "stuffade" runt lite, men hon stannade kvar i skallen av någon anledning, och jag sprang ju på henne då och då på UG men hon hade bott på annat område och familjen hade flyttat till forshaga. Av någon annan anledningen blev det aldrig mer än dansen, trots att jag på UG hade sett och var ganska intresserad av denna flickan på bara 15-16 år men hon var väl typ för "liten" eller ung, jag vet fortfarande inte varför jag inte gjorde något då, för hon har då och då dykt upp i skallen under de mest märkliga tankesprång. 

Så hade det varit fram till denna stund då jag satt framför datorskärmen och läste att det var Lisa från Forshaga och undrade om jag mindes henne från den kvällen då vi dansade och som undrade om jag ville vara "vän". Naturligtvis klickade jag på godkännandet och så började då del 2 av mitt liv. 

 Det tog bara några veckor innan jag var tvungen att säga som det var, hur det låg till och hundra omskrivningar på att jag hade förälskat mig i henne, igen... 

Så nu "pendlar" jag mellan där hon bor och där jag bor, 60 mil tur o retur med långa mellanrum. Som tur är finns det telefon och sms annars vette fan om jag inte hade flyttat närmare. Vi tar allt i sin egen takt och skyndar långsamt. Jag har många hinder ivägen och det största hindret är min ekonomi, jag har inte ens råd att flytta än så det är väl bara att "digga läget".....

Behovet att "skriva av sig" den värsta deprissionen har ju funkat för mig. Jag mår så bra jag har rätt att må, ja förutom värken som aldrig kan bli av med som då och då hindrar allt som jag vil göra men som med allt annat är det bara att digga läget, vad har jag för alternativ?

En historia som likt så många andra historier avspeglar det tyranniska beteendet i olika religioner rullas nu upp för omvärlden, en omvärld som nätt o jämt noterar denna händelse i små tidningsnotiser det sinnessjuka som sker runt oss i varje sekund och andetag.

I Brasilien skedde för en tid sedan en grym och barndomsutrotande våldtäkt mot en nioårig flicka som trodde att hon hade rätt till att vara ett barn iaf några år till. Den som flickan litade på, eller trodde att hon kunde lita på, tyckte en dag att flickan hade varit barn länge nog och flickans styvfar (!)våldtog sin adoptivdotter.

Jag trodde i min vuxna naivitet att flickan lidit tillräckligt i och med våldtäkten, men inte då. När det konstaterats att flickan var gravid utfördes en abort på de tvillingfoster som hade blivit resultatet av barndomsstölden. Där borde denna historias slut börja komma till ytan... men inte då, det var nu den skulle ta fart och bli en händelse som just nu är inne på upploppet och återges således av många tidningar och andra medier.

Brasilien är ett Romerskt-Katolskt land när det kommer till religionen och därmed ännu ett land som lever och styrs av de för mig, så sjuka "regler" och "lagar" instiftade av bibeln den diktatoriska PÅVEN i Vatikanen, Rom, Italien.

Trots att graviditeten var resultatet av en grym våldtäkt, trots att offret endast var 9 år, trots allt normalt förnuft, trots detta faktum, ställde sig prästerskapet i Brasilien upp och sade mangrant "att modern till det våldtagna barnet och flickan samt läkarna skall fördömmas av kyrkan enligt de regler som Bibeln och den Romersk-Katolska kyrkan lever efter".

Har du hört/sett/läst något så sjukt i hela ditt liv som kan förklara och rättfärdiga ett sådant beslut?

Kom ihåg att det är religionen som styr i ett sådant land som Brasilien och ett fördömmande från kyrkan uppfattas som något oerhört starkt, som om fördömmelsen skulle komma direkt från Gud själv....

Jaja, men vem bryr sig om vad ett gäng tossiga präster säger egentligen..`? Till att börja med hela den Romersk-katolska kyrkans alla medlemmar, vilket är en jävla massa människor i ett stort antal länder.

Vad Påven säger (och inte säger) har stor betydelse för hundratals miljoner människor i deras vardagliga liv. De har sin religion som rättesnöre, vilket i sig naturligtvis är helt ok för min del. Men när kyrkans egen lilla härförare Påven, pekar och utför en excommunicado gentemot modern och flickan själv, plus de läkare som var involoverade i barmhärtighetsaborten som utfördes efter våldtäkten, ja då är det helt förkastligt.

Det är i sådana här stunder jag verkligen avskyr det ok som så många människor tvingas bära av den religion de tillhör och bekänner sig till. Det är just i sådana här händelser som det verkliga "ansiktet" i det nästintill diktatoriska beteende som en religion egentligen utövar mot alla de som har religionen som livskrycka för att orka med ett i övrigt tungt liv, ett liv med fattigdom, okunskap, och ett hinder i sina liv. I väntan på det utlovade paradiset efter livet, gör de sitt bästa för att kunna få en "biljett" till inträdet i livet efter detta...

En liten flicka som befann sig mitt uppe i sin snart flyende barndom, våldtas av sin styvfar och bestjäls därmed på sin tillit, barndom och oskuldsfullhet av en person som hon trodde att hon kunde lita på. Religionen som skulle ge henne tröst i tunga stunder, dess utövare och ledare fördömmer hennes mor, flickan själv och alla de som hjälpt henne att få tillbaka sin kropp och på så sätt  kanske så småningom, efter många år, kanske hade hon även kunnat få tillbaka orken och kärleken till att vilja leva igen.

Hur uppfattar denna flicka sin omvärld och det svek hon har utsatts för? Hur ska denna flicka kunna gå vidare i sitt redan så sargade liv när t.o.m det enda hon har kvar, religionen, "säger" att hon har gjort fel? Hur i helvete är dessa präster, biskopar och påven själv, hur i helvete är dessa människor skapade? I vilken djävulsk gjutform har de stöpts och varför har de överhuvudtaget kunnat komma till denna så för mig, vansinniga hållning i denna sakfråga. Jag trodde att det var förövaren som skulle fördömmas av sin omvärld, inte offret... Fast är det egentligen konstigt när jag tänker efter... det är ju faktiskt män som skapat dessa "verktyg" att kontrollera folket med.. Så det är nog inte så konstigt ändå att jag uppfattar detta som sinnessjukt...

Det är just sådana här händelser som har fått mig att verkligen förakta allt prästerskap och alla "proffessionella" religionsutövare. De som lever såsom parasiter på resten och deras välvilja att försörja dessa själlösa parasiter.

Hat är ett av de starkaste orden som finns och hat är också en av de två starkaste känslor som vi människor kan erfara. Hat jämte kärlek är de två drivkrafter som balanserar allt vi gör. Hur kan kärleken till livet skapa så mycket hat?

Med vilken rätt tar en religions utövare all livsvilja från människor som egentligen bara vill leva sina liv som så många andra och med hjälp av religion finna sin inre styrka att kämpa vidare i ett tungt liv fyllt av uppförsbackar. Hur kan påven fördömma en handling som utförs för att en liten flicka ska kunna få iaf illusionen av ett normalt liv? Hur kan människor hata så mycket i skydd av en religion som predikar kärleken till sin nästa?

Jag vet varför jag aldrig kan acceptera religionens vansinne... AMEN.

Ta en titt o lyssna lite -  http://www.playlist.com/XROOSTER

Jag åkte alltså till karlstad i söndags, egentligen så blev jag hämtad av en systerson som hade både tid o lust att hämta mig för ett 3-dagars besök i pärlan av Sveriges alla städer...

Söndagen blev inte mycket mer gjort än säga hej o godnatt till morsan då jag var ganska slut i ryggen o lederna efter sittstunden på 3 timmar i bilen. Egentligen skulle jag kunna skriva exakt dag för dag o då skuile detta bli någon slags resejournal, det är det inte. Så jag ska berätta om mötet med de gamla tiderna.

I K.d city finns en sk "Filmstad", ett litet gytter av små skokartonger de kallar biograflokaler. Inne i stora entrén ligger även McDonalds och ingång till en av stans större matvarubutiken, Gamla Åhlens.

Jag sökte mig dit en av de tre dagar jag var i K-d, för att se om jag kunde stötta på några gamla bekanta från det liv jag levde förr, det liv som så många bekanta o vänner hade dött av. Jag ville helt enkelt uppdatera min vetskap om vilka som levde och vilka hade det det senaste åren, hur många var det kvar egentligen från förr...

Jag visste sedan tidigare besök i stan för några år sedan att två gamla uvar som ingick i det gamla gänget brukade häcka vid/inne/runt omkring filmstaden, troligen av gammal vana. Eller så kanske är det för att där finns värme, någon form av varm mat och nära till glasbanken. Jasså, vet du inte vad glasbanken är för någe? Bolaget då, känner du till den då?

Jasså, det gör du,. ok.. läs vidare för nu fortsätter jag att berätta.

Jag och mina två kompisar från förr hade bara språkats vid 2 tillfällen på 15 år, varav denna gången var det ena av de två, ändå var det som det var i förgårr... Konstigt att erfara den känslan, som om tiden hade stått still ungefär. Vi slängde käft en liten stund, jag delade med mig av några cigg till var o en...Ciggen har ju blivit så jävla dyra att man knappt har råd med dem (bra anledning att sluta), men några cigg kan man väl alltid dela med sig av va? 

Fast det jag skulle säga om Karlstad förr och nu var ju inte det direkt som var på tapeten... Nä, det var det faktum att de två jag av en ren slump träffade (yea..right..de trodde det iaf), för det var just i det där ögonblicket, just innan man säger ..-"TJENARE!! Det var länge sedan vi sågs hörru..."  Just då insåg jag hur lite vi människor egentligen förändras på såpass lång tid som 15 år...ingenting med andra och kortare ord..ingenting förändras om man inte vill det själv.

Förändringar, oavsett vad det gäller kommer inifrån en själv.. Och om man inte vill förändras så händer det A B S O L U T ingenting. Det var just det jag såg framför mig, två kompisar från förr som betedde sig och med stor säkerhet gjorde precis samma saker de gjort (jag också) sedan slutet av 70-talet. Det liv jag så desperat har försökt få bort ur både skallen och kroppen, det livet stod där framför mig och det var precis som vanligt..... Jag tog den enes mailadd och sa -" jag måste gå för jag har folk som väntar på mig, men ni ska ha det så bra tills vi kanske ses igen nå'n gång"....

Sedan gav jag dem några cigg till och sa hej då och gick min väg mot stora torget.... slängde en blick bakåt och såg, precis som för 15-16 år sedan hur den ene ganska omärkligt för det otränade ögat, gav en mager, ung kille, max 17-18 år, ett snabbt handslag, ett sådant där handslag man gav förr för att ge den andra handen en liten folieinslagen hashbit och själv tog man emot en hundring med andra handen, snabbt och nästan omärkligt. Det ögonkastet jag slängde iväg varade för mig kanske 2-3 sekunder, men för dem var det troligen fortsättningen på resten av deras liv.... Ett liv som jag lämnade för länge länge sedan med förresatsen att aldrig blicka bakåt och ångra mig.

Jag har nu "blickat bakåt" och jag ångrar mig icke för en sekund. Hade inte jag dragit från karlstad 1994 hade det varit jag som hade gett det där handslaget......

Numera skakar jag bara hand för att skaka handen med en ny bekantskap och det får räcka med det innehållet i min hand.

Under några dagar ska jag vara bortrest, vart spelar ingen roll. Det som spelar roll i detta sammanhang, är att jag inte kan göra något som helst inlägg under den tiden. Fördelen blir att jag får inhämta lite nya perspektiv på vissa ämnen som ligger mig varmt om hjärteroten...snyft... visst låter det bra... Seriöst, det blir faktiskt intressant att läsa de inlägg som stundar runt hörnet på klockan ...hehehe Fattade noll där va?

Du kan läsa mer på torsdag...

 Bilden föreställer # 47 Ursae Majoris System

Jag förstår egentligen inte att det redan gått så många år som 47 år, sedan jag kom till världen....

För inte så väldigt många år sedan..eller förresten, det är nog en jäkla massa år sedan jag satt där i en källarlokal på våxnäs...  troligen var det 1978 eller 1979. Jag och en hel bunt med smågansters och den rockgrupp som egentligen hade tillträdet till lokalen. Vi satt där o häckade som vanligt och en mycket konstig och bizzar tanke slog klorna i mitt sinne.

Tanken var, och jag har aldrig glömt den: - "Eftersom jag inte kommer att bli äldre än 30 år är det lika bra å köra racet fullt ut utan att tveka"....  (to run thrue life whitout any hesitation). Så det blev så under många år, jag levde som att jag verkligen inte skulle bli äldre än 30 år.

Jag kan idag inte förstå eller förklara de mekanismer som ligger bakom en sådan tanke. Jag inte heller förstå eller ens förklara för mig själv på något som helst sätt, hur jag kunde ta ett sådant bizzart beslut och dessutom började leva som om det vore lika sant som att vi alla en dag ska dö... Som en egen spådom som jag av någon märklig orsak verkligen trodde på.... Jag som inte ens tror på sådana saker som spådomar, tarotkort eller ens astrologi. Tydligen så finns det, eller mer rätt... fanns det någon slags övertygelse om att jag skulle få rätt.

Så för att förstå att jag har lyckats bli såhär "medelålders" är lite svårt... För jag har ännu inte lyckats förstå hur jag kunde bli 31 år...  lika lite kan jag greppa denna dagen.

Det som är svårast att förlåta mig själv för. är att jag slängde bort så många år på ingenting, eller... nästan ingenting iaf. Det enda jag har kvar efter alla år är en förståelse för varför vi människor är som vi är. Att förstå sammanhanget vi alla ingår i är en ganska tung tanke att bära men jag tycker att den blir lättare för varje år som går. Om du inte förstår hur och vad jag menar tänker jag inte heller förklara det, för det går inte. Du måste förstå rent intuitivt för att greppa förståelsen av vad du nyss läste, men ge inte upp, vinsten är så stor när förståelsen väl kommer...

Jag har ännu inte gett upp hoppet om ett riktigt liv även det kommer sent i livstiden, bättre sent än aldrig....

Ja hur ska jag tolka det som jag nyss läste i Aftonbladet? Läs detta först:  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4296351.ab    

Under så gott som hela min tid i grund, mellan och högstadiet var jag utsatt för en systematisk mobbing. Att slå tillbaka fungerade sällan, de gaddade alltid ihop sig tillsammans, 3-6 stycken och hur man än gör, vapen inblandade undantaget, så blir det ju kattskit av hela tillvaron.

I 8:an hoppade jag av skolan på vårterminen, för jag beslutade mig för att om jag skulle kunna lära mig någonting i skolan fick jag bli min egen lärare. Jag tillbringade all min tid därefter på 2 ställen. I verkstaden på den sk "Parklek" som fanns på Våxnäs, under namnet KARMEN tillsammans med en mycket snickarkunnig skåning, kallad "Hugo" och på stadsbiblioteket. På båda platser hade jag det mycket bättre än i skolan. Jag lärde mig det jag skulle i skolan genom självstudier och jag fick utlopp för den kreativitet jag hade när det gällde skapande i trä och metall. Avhoppet blev konstigt nog godkänt av skolan. Idag hade ett sådant agerande resulterat i åtal mot ansvarig i skolledningen för det godkännandet.

Idag är jag i och för sig förtidspensionerad på halvtid, men jag har utbildingar i både metall (verkstadstekniker) såväl som snickeri (möbel), jag besitter kunskaperna men inte hälsan.

Sett i backspegeln kunde jag kanske gjort andra val. Men den flickan som artikeln handlar om, vilket val fick hon? Att v'äljas bort ur en gemenskap i en grupp, som en skolklass utgör, kommer för alltid att vara en av de stenar som denna flicka kommer att få bära med sig i sin ryggsäck av ångest under många år, tro mig...jag vet att det blir så, tyvärr.

Alla som nå'n gång valdes bort i t.ex gympan, fotbollslaget eller bara leken som småbarn (sist vald är samma sak som att väljas bort), vet hur djupt den kränkningen av självtilliten egentligen ligger. Den glöms aldrig bort. Kanske lyckas vi inbilla oss själva under många år att det hade ingen betydelse, men det hade den. Vi orkade bara inte tänka på den alltför ofta, men den finns hela tiden i bakhuvudet vid alla andra "bortval" vi utsätts för under levnaden.

Det starkaste minnet är ofta när det skedde första gången. Den flickan som artikeln handlar om, drabbades troligen av detta för första gången på ett mycket fult sätt och det var en LÄRARE som satte bollen i rullning.

Jag skulle verkligen vilja ha ett samtal med några lärare från skoltiden, ett samtal mellan läraren, mig och ett basebollträ. Jag får nöja mig med att båda är döda idag, annars är sannolikheten stor att jag hade sökt upp dem för länge länge sedan för ett ..... ja ska vi "kalla" det för utvecklingssamtal?