DENNA ARTIKEL ÄR KOPIERAD OCH EJ REDIGERAD EFTER HÄMTNING FRÅN  http://dennisjohansson75.webblogg.se/  . 

HÄMTNINGEN AV ARTIKELN ÄR SKEDD PÅ http://dennisjohansson75.webblogg.se/ ÖNSKAN OCH

TILLSTÅND FÖR PUBLICERING PÅ ANNAN PLATS ÄR DÄRMED GIVET.

Jag minns john Hron och det brutala mordet på honom, gör du?

Den handlar om hur en ung kille blev brutalt misshandlad till döds av nazister för 14 år sedan.
Debatten blossade upp, då.
Varför ska det till något så ofattbart för att folk ska förstå och reagera?
Varför pratar vi inte om det fortfarande?
Är det någon som känner igen namnet i rubriken?

VARNING: OTÄCK BILD LÄNGRE NER I ARTIKELN


TILL MINNE AV JOHN HRON

Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.

Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet

Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.

Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.

Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.

Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.

Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

KOPIERA OCH SÄTT IN PÅ DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!
STOPPA VÅLDET !!!

**************************************************

STOPPA NEONAZISMEN - STOPPA FASCISMEN

NEJ! 

Tyvärr är det nog så från och med nu får jag nog erkänna, både för mig själv såväl som för alla andra som har med mitt liv att göra på något som helst påverkande sätt, såsom arbetsförmedlingen och Försäkringskassans handläggare, att det är över nu....det får vara nog nu, jag har försökt i snart 25 år, det borde peka på att det inte går, jag är trasig för gott, det blir inte bättre hur mycket jag än försöker snarare tvärtom. 

Att försöka återigen för att ta mig in på något ekonomiskt sett, självförsörjande arbete, är som att försöka bita sig i foten, kan gå men man får jävligt ont och helt meningslöst. 

Det kan gå så länge du tror på de orden, jag har nu slutat tro på de orden för gott. Jag ger upp alla funderingar på ett heltidsarbete, oavsett var, vilket och hur... Min kropp orkar inte fler försök att inordna mig i "systemet", så jag kommer att iaf försöka få ett permanent beslut om förtidspension, jag skulle i så fall ha en ekonomi som jag kan överleva på.

Även om det innebär en mycket prövande tillvaro såsom "patient", inskriver IGEN instutitionen i ALFTA för en Försäkringsmedicinsk utredning som enbart kommr att påvisa samma resultat, en gång till.

MIN KROPP ÄR SÖNDERVÄRKT OCH SÖNDEROPERERAD TILL DEN GRAD ATT EN 100%-IG  FÖRTIDSPENSIONERING ÄR ENDA VALET SOM ÅTERSTÅR. 

Den mycket nedslående insikten om totalt förlorade kapacitet har kommit krypande under en lång rad av några år, allt mer ssvår att få ur skallen. Det har ju ändå hunnit passera 24 år sedan den senaste bilolyckan. Det är väl så för de flesta att insikt och förståelse för sin egen situation är något ANDRA i bästa fall kan förmedla så att man tar åt sig och agerar utefter, inte ens det har fungerat på mig.

Drömmen att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden efter bilolyckan 1985, har alltid varit starkt lysande men har nu falnat till en ynklig glöd i mörkret av smärtorna från 1985 fram till nu...

Det är väl så att till slut har smärtan i ryggen, höften och i skallen blivit så tidvis varit överväldigande, att jag nu till slut har kommit till den insikten, att min tid som produktiv arbetare är nu slut för alltid. Inte ens med god vilja och stark drivkraft kan jag motivera mig själv att försöka ett varv till....

Det går inte då smärtattackerna som jag lever med, oavsett om jag arbetar eller inte, är periodvis så fruktansvärt intensiva och så långt gågna i sin förmåga att påvrka allt jag gör, vaken eller sovandes. J

Jag orkar inte mer nu, det får vara nog nu. låt mig få börja ett nytt liv med advekat smärtlindring och med försäkringskassan som med en stödjande hand för min ekonomi, vilket skulle ge mig trygghet och en vetskap om att jag får den kompetenta vårdhjälp jag behöver för att inte falla offer t.ex för den "köttätande streptokocken", vilket är EN av alla de risker jag lever med och som verkligen oroar mig varje gång det dyker upp en ny information om att "nu är landet uppe i 83 fall av den nya risken att dö på sjukhus.

Under 2008 kom det största "antalet fallrapporten" sedan jag började hålla koll på den alltmer tilltagande penicillin resistenta bakterien, det skrämde faktiskt skiten ur mig under flera månader. Jag fasade varje gång jag besökte Thomas [hjulben] på sjukhuset under de 2 operations omgångarna under 2006, det vill säga varje dag [ibland flera gånger om dan] på sjukhuset i Eskilstuna.

JAG AVSKYR SJUKHUS, VÅRDCENTRALER och alla andra platser man riskerar möten med just patienter som KAN förmedla sin mycket farliga möten till mig via luften, vattenkranar, toaletter och en hel drös med riskfaktorer på samma ställe som sedan ska rädda mig.

Idag har till exempel mina rygg- och bensmärtor varit så intensiva att jag legat utslagen av smärtorna under hela dagen. Så nu är mitt liv för all framtid troligen reducerad till att enbart försöka leva med smärtan så gott det nu går utan smärtlindring samt kämpa för rätten att få smärtlindring.

För det är så att om man en gång använt droger i ett syfte som varken är lagligt eller accepterat i det land jag nu ändå lever i, ja då får man ingen hjälp av sjukvården, ej heller av läkarna. De är så jävla rädda för de lagar som omges receptföreskrivningen av smärtlindringspreparat, att de inte ens vågar ge adekvat smärtlindring till de som verkligen behöver den.

När jag inte ens kan ta mig ur sängen pga smärtan måste jag agera för min egen skull. Nästa läkare som nekar mig möjligheten till smärtlindring  som verkligen fungerar, tänker jag anmäla till rätt myndighet. Jag har beslutat mig för att om det så behövs, tänker jag driva denna sak i alla rättsinstanser som har med saken att göra. Jag ska ha den smärtlindring jag har rätt till enligt lag,

JAG ÄR SÅ INIHELVETE TRÖTT PÅ VÄRKEN OCH JAG ÄR ÄNNU MER TRÖTT PÅ SJUKVÅRDSSYSTEMETS KOLLEKTIVA MOBBNING AV FÖRE DETTA DROGBRUKARE.

Ja, jag använde olika droger under många år (1976 -1994], men gör det inte längre sedan många många år, so what? Har du nu fått problem i vad du anser, oavsett vad, så är det DITT problem, inte mitt. 

Vad fan är meningen med att ens försöka ingå i samhället när man ändå inte räknas som fullvärdig "medlem" av samhället. För trots 15 år som "ren", betraktas och behandlas jag som om jag fortfarande körde ett race i drogkulturens utkanter...

Jag har helt enkelt fått nog av den svenska sjukvårdens illegala klassifieringssystem, "du får men inte du och det är inget du kan göra något åt". Ok, vi får väl se vem som vinner, för från och med nu tänker jag bara göra EN sak, och det är att göra allt som är bra för MIG!

Jag är arbetslös med smärtproblematik, även orken är det dåligt med, troligen pga grav övervikt som trots att jag gått ner 35kg fortfarande är en stor belastning på leder och hjärta. Som tur har jag sluppit att bli helt isolerad då jag lyckats skrapa ihop några hundra varje månad samt avyttrat ägodelar utan betydelse mer än att de kunde ge mig den ekonomiska möjligheten att införskaffa de delar jag behövde för att bygga en bra dator med en liten budget.

Det tog tid, nästan 2 år, men nu har jag då den dator jag ville ha.En PC med mycket hög kapacitet och som kan ge mig den eventuella möjligheten att studera lite till inom datorteknologin hemifrån...kanske.... Jag skulle kunna tänka mig att sitta o bygga datorer på nå'n liten firma, iaf några timmar om dagen för att sedan längre fram i tiden öka den tiden till en halvtid. Ja...tänk om..., men det finns så många som kan så mycket mer än mig, så det kommer aldrig bli något mer av den tankedrömmen, inte mer än en fundering... 

Så se upp nu alla läkare o annat löst folk inom systemet, jag har ett nytt arbete att utföra efter 24 år av negligerande beteende av inkompetenta läkare inom sjukvården, nämligen att sätta åt er med all kraft jag kan uppbåda!

Men först måste den starkt pågående vävnadsinfektionen i mitt högra ben bekämpas. Ett 20 cm långt och som en dalgång djupt liggande ärr som egentligen aldrig ska "gå sönder", har återigen spräkt sig själv och både varar/lymfvätska och nu sedan torsdagen ävben börjat att blöda...

Ett perfekt exempel på vad jag ständigt har tvingats leva med, för om 2 dagar kommer det att ha utvecklast till en farlig vävnadsinfektion på väg mot blodförgiftningen... IGEN! Som tur är har jag några hundra kvar av månadens skämt till pension att nästan leva på... Så avgiften på vårdcentralen går väl att svälja (200:-), men det blir värre med penicillinet.

En vetskap att bära med sig i morgontimmarna i ett försök att få sova någon/några timmar.... om ryggen nu tillåter liggande läge. Det gick inge bra med den detaljen igår/förrgår pga datorkonfigureringen samt den mycket omfattande installationen av alla program, just de diskar ska göras om för att istället omvandlas till en RAID-konfigurering.

Sedan är datorn klar, då är det dags för projekt #2, Spelburken  'The Hot Little Red Box".

somnade typ vid 6 imorse... vaknade 10 över 8... mmm not så skönt.... fattas några sömntimmar... skulle vara gött å få sova lite till men höften tykte inte det...

Så nu sitter jag här men inte länge till, det gör för ont ... så by by...

Vi går inte så bra ihop, ja jag o tiden alltså... Tiden har allt sedan begynnelsen lagt krokben för mig, å inte har den hjälpt mig heller på något sätt... Nej snarare tvärtom.. Ja om man ska gräva på riktigt i vad tiden gör så bleve det väl ett jävla hallå... Eller har du glömt redan vad tiden gör mot oss människor! Då får jag väl påminna dig o alla andra som råkar hamna i min blogghörna...

Jo serru... Tiden dödar! Kom ihåg var du hörde den sanningen först... Vaa! Tror du inte på mig! Vad saru att din morsa hade sagt..

-"Att tiden jobbar för oss, att tiden läker alla sår och allt löser sig med tiden".

NEEEEJ inte du också! Har du inte fattat vad jag hela tiden har sagt... Att tiden är vår värsta fiende. Att allt blir värre med tiden och vi får ju inte glömma DEN STORA SANNINGEN!

Med tiden kommer DÖDEN!

Jamen vänta lite här nu, då är ju tiden vår ständige kamrat på vandringen till livets vägs ände. Har man en sådan lojal kamrat som tiden, ja då kan man vara lycklig över att aldrig vara ensam. Du förstår, allt har sin tid även tiden tar en dag slut. Fast vi kan ju slå fast en gång för alla, lita inte på tiden... Även om den slår följe med dig från livets början till dess slut.

Sjukpension till 50%, det är vad min ekonomi har som bas. Nu har jag börjat fundera på vad jag ska göra med de andra 50%:en som finns kvar varje dag. 4 timmar att omvandla till pengar, till en förbättring av ekonomin i bästa fall.

Från och med februari ska man tydligen, om nu moderaternas förslag går igenom, i min ekonomiska situation, kunna tjäna 3 500 kr efter skatt varje månad utan att det påverkar sjukpensionen något. Om jag kunde få till det  på nå't sätt, skulle det innebära en 100%-ig ökning av inkomsten.

Tittade idag in på komvux hemsida för Strängnäs, om jag möjligtvis skulle kunna kasta mig in på nå'n halvfarts kurs på distans, nå't inom data kanske, bara för att göra det extra lätt alternativt välja något inom datateknik som jag har någon nytta av. Eller t.o.m en kurs som jag får ett halvtidskneg på.... Yhaa...RIGHT!

Fast det fanns ju några kurser på distans som skulle kunna ge något en tid, om inget annat en förbättring av inkomsten under en begränsad tid...bättre än inget...

Fast när jag ville titta närmare på dessa distanskurser fanns det ingen mer information what so ever... Ska läsa på Komvux hemsida igen för att försöka hitta någon ansvarig jag kan maila lite frågor till, måste ju få igång någonting, orkar fanimig inte så mycket längre till om jag inte får något att göra alternativt helpension... Då kan jag ju iaf hitta på något. Kanske resa någonstans långt bort, jag vet ju hur man lever extremt billigt, den konsten har jag tvingats lära mig genom åren eftersom min dåliga ekonomi inte är något nytt för mig....

Vill du lära dig den svåra konsten att leva billigt, ska du se till att efter alla fasta kostnadser bara ha 1 000 kr kvar till mat, hygien och allt annat man behöver under en HEL MÅNAD! Ja just det, en hel månad, 30 dagar ska den tusenlappen räcka. Jag säger bara lycka till. Jag vet hur man gör, hur man äter sig mätt varje dag men så mycket mer än så är det inte. Man kan inte leva på tusen kronor i månaden, endast överleva och det lite knappt....

4 timmar om dagen att ta in stålar på i en tid av recession i hela världen, det blir inte lätt det inte...

Vintern har kommit till Strängnäs och den har kommit för att stanna. En rå, njae..snarare sjörå kalldimma rullar in tidigt över land vid den tidiga morgonen med rimfrost i luften som faller likt ett kristallregn på den sedan en vecka tillbaka isbelgda marken.

Så länge denna sjöråheten är i luften är det inte lockande att sätta sig på cykeln för att åka till mjölkkiosken. Oavsett klädsel så fryser man röven av sig, i alla fall så länge man cyklar för tar man bilen är det ju en helt annan historia.

Fast behovet att ta cykeln till affären är min verklighet, oavsett vad jag själv tycker om att behöva cykla till Konsum vid nio på möran...fy helvete vad kallt det var, och bara 2 minus! Helt jävla sjukt.... Fast om ett par veckor försvinner råheten ur luften, bara isen lägger sig på Mälaren... Fast om det blir som i fjol så dröjer det till EFTER jul innan isen har lagt sig ute på öppet vatten och ännu längre innan isen lägger sig inne i fjärdarna och bland öarna.

Förra vintern var det öppet vatten hela vintern... Det är inte som det borde vara... Klimatförändringen blir bara alltmer påtaglig. Vintern blir kortare, om det överhuvudtaget blir vinter, så som vi minns den från typ 60-talet iaf.. Den första förändringen som jag själv la märke till var att det alltmer sällan låg kvar snö över påsken i karlstad och det var i början av 80-talet som jag gjorde den noteringen. Numera finns det sällan snö före jul i karlstad, om det överhuvudtaget faller någon snö som stannar kvar och inte regnar bort efter någon dag eller så...

I Mora som jag bott i 11 år föll snön som förr...nästan iaf... För 12 år sedan började snöbristen kosta alltmer pengar. Att lagra så stora mängder snö som Vasaloppet behöver för att ha vetskapen om att det kommer att gå att köra ett lopp, kostar miljoner. Den ska lagras men framförallt ska den ju köras ut vid behovet och det är inte gratis. Jag spår härmed att Vasaloppet som vi känner till tävlingen i dess nuvarande utformning, att tävla på snö, kommer att vara försvunnen senast 2020...Tyvärr blir det nog så.

När städgummorna förr klagade på värk i händer, knän och rygg, fick de ofta höra att det var bara något som "satt i huvudet" För hur skulle det bli om alla kvinnor som "gnällde" om lite värk skulle få det de egentligen behövde, sjukpension och smärtvård. Jo en mycket stor räkning att betala och det är väldigt svårt för en politiker att förorda en eventuell höjning av skatten för att kunna rehabilitera en massa kärringar som gnäller över lite värk.

Så var det förr.... Idag är det värre. Även de som har en erkänd skada kan idag revideras av försäkringskassans "förtroendeläkare", friskskrivas till en mindre procent, men lik förbannat tvingas idag människor att "försöka göra någon nytta i samhället och inte bara kosta en massa pengar".

Jag har själv erfarenheter av smärtor som inte går att peka på då de mer eller mindre är osynliga och det som inte syns finns ju inte, iaf enligt förtroendeläkarna på landets försäkringskassor. Som tur är HAR jag även skador som INTE går att förneka då det är synliga och det rejält.

Så trots de är erkända (2 bilolyckor inom 1 mminut), kan jag fortfarande inte "bevisa" de andra smärtorna. Som nu när jag har skrivit på tangentbordet under ca 45 minuter i uppdateringen av min lilla egoblogg.

Det är sällan jag får sova på natten, värken kommer och går som värst då. Så jag inväntar 9 gånger av 10 att det ska bli morgon. Sömnen varierar, men oftast består den av 3 - 3 1/2 timmars sömn fördelat under ca 5-6 timmars sängliggande. Somna...vakna...somna...vakna... Varje gång kroppen måste ändra ställning vaknar jag av smärtsticken och smärtvågorna... Som bäst kanske 40 minuters sömn i ett sträck... Fy fan! Sömntabletter då? hahahahahahahaha...nä varför ska jag få sömnhjälp för, man kan ju bli BEROENDE av dem! TILL VILKEN SKADA DÅ? Skriv gärna en kommentar och berätta om jag har fel... Ja...jo...just det...smärtstillande tabletter då, det finns ju, varför tar jag inte sådana? JAG FÅR INGA, FÖR LÄKARNA ÄR SÅ JÄVLA RÄDDA ATT MAN SKA BLI BEROENDE AV DEM. Jag som trodde att det var ett val som var upp till mig att göra...

"Lindra lidande och undvika att göra skada", Så har jag för mig att en mening går i den "ed" som läkarkårens medlemmar en gång lät rinna över sina läppar. En inställning som man hävdar att läkarvetenskapens första riktiga läkare Hippokrates anses företräda. Tyvärr är det ju ingen tvingade ed som läkarna måste erlägga för att få bli läkare. Fast det är kanske så det borde vara. Att läkaren har ett visst fastlagt ansvar gentemot ALLA sina kommande patienter INNAN de möter sin första riktiga patient i sin karriär.

Det mest smärtsamma var nog ändå läkarens reaktion på mitt besök vid vårdcentralen för 2 år sedan. Jag hade sökt mig dit då jag hade haft en längre period med extrem smärta och låsningar av fingrar och handled. "Hittar inget fel - då är det inget fel.....". "Ja ja ja, jag skickar dig ändå en remiss till Eskilstuna lassarett eftersom du TJATAR så om denna "värk" jag inte kan finna orsaken till. Då tyckte jag prescis som läkaren sade, att det nog var inget, bara inbillning, "kärringvärk".... Så när remissen kom struntade jag i alla signaler och kastade remissen, fick ett krav på 200:- en månad senare. Nu, och en mycket lång tid tillbaka känner jag mig som en inbilsk idiot som inte åkte iväg och röntgade händerna och fick en ortoped att kolla dem.

Om en duktig läkaren med yrkesstolhet kunde komma i min väg ändå. En läkare som skulle lyssna utan fördomar och förbestämda åsikter om vad som felar. Istället ska denne läkare UNDERSÖKA allt som händer kan påverkas av när det gäller arbete med extrema vibbrationer, kall luft, kallt vatten och extremt långa arbetspass som innehåll i arbetet. För jag vet var skadorna har sitt egentliga ursprung.

Mellan 1980 och 1983, arbetade jag med just det som huvudsakligt innehåll i mina uppgifter. Jag arbetade med sk industrisanering. Spolade rent i alla former av kemcisterner och rör på pappersbruk och sockerbruk, samt högtryckspolade upp till 2oo meter långa fartyg i nå'n av Götaverkets torrdockor i Göteborg. Upp till 800 bars tryck, kallt vatten, vibbrerande trycklansar, 36 timmars arbetspass med mycket korta raster i en mycket farlig och ofta kall miljö. Självklart hände det många tillbud och det är detta arbete som grund som har gett mig det mycket smärtsamma tillstånd som mina händer befinner sig i.