När jag stod för en stunds sedan och gjorde mig en 'balja' te o mjölk kom mina tankar inglidande helt osökt på den djupa saknaden många har efter en grabb. En grabb som är stulen, kidnappad och beslagtagen av STATEN.

Att vara född med svag benstomme räckte inte, det var tvunget att finnas andra orsaker, någon måste straffas. När dumheten springer förbi det tappade ansiktet spelar det ingen roll hur många som blir lidande. Så länge ingen måste bära hundhuvudet offentligt, kommer ALLA undan, ja inte de oskyldiga...

Nä för hur skulle det se ut om alla som vore oskyldiga fick sin rättvisa?  Väldigt många inom stat och kommun skulle då få marschera offentligt, likt en kennel på promenad, marschera med sina hundhuvuden på en lång rad...

 Jag förstår att det finns japaner än idag som underkastar sig BUSHIDO. Där ett tappat ansikte är allt. Inget utom döden kan återupprätta det förlorade ansiktet, respekten för sig själv.

Men därifrån och gå till vad människor idag gör mot andra för att inte deras förlorade ansikte ska finnas till offentlig begapelse är mig fullständigt obegripligt.

Denna text är/var ämnad för de initierade och de förstår textens innebörd.

Bekanskapsannons? Ja är det någonting för en så'n som jag? Enligt andra är jag för snäll, för samarbetsvillig, för flexibel, för diplomatisk, för bra på mat, för bra på att laga saker men inte tillräckligt bra för att bli en andra hälft...

Jag får inte ihop det riktigt, kan du berätta vad det är som krävs idag av en man, för jag vet inte längre.

Om man får ett extrasyskon när någon av ens skilda föräldrar gifter om sig, brukar det kallas plastsyskon.

Thomas är min GUMMIBRORSA. En person som blev liksom vald av omständigheterna att han skulle få bli den broder jag skulle ha som broder kommen upp i meddelåldern som jag är idag. Kanske låter det som hårda ord för den som inte vet bakgrunden, men de är inte menade att vara hårda, bara sanna.

Jag har alltså en broder men vi blev aldrig 'bröder' av någon för mig okänd orsak. Visst, det skiljer 8 år mellan oss, men vad är 8 års skillnad när man är 20, 30, 40 eller som idag när jag är 46 och min broder är 54. Visst skiljer det typ 70 mil mellan platserna vi bor på. Visst borde vi idag kunna ha ett normalt broderligt förhållande trots de svårigheter och avstånd som finns och ALLTID har funnits, men så är det tyvärr inte.

Hur jag gärna än vill att det ska vara annorlunda än vad det är, så är det som det är...

Thomas var en god vän redan för 8 år sedan, men har glidit över till att vara som den brorsa jag saknar. För några år sedan behövde Thomas en insats från samhället i form av daglig hjälp, jag kanske ska tillägga att Thomas är förlamad efter en olycka för snart 20 år sedan, men det fick han inte trots ett mycket stort och nödvändigt behov.

Jag befann mig 30 mil bort i en annan stad sedan Thomas flyttat därifrån. Så Thomas ringer helt enkelt till mig och frågar om jag vill och kan komma ner och hjälpa honom några veckor/månader. Självklart svarade jag omgående ja och åkte ner till Strängnäs den 20:e januari 2006.

Att jag verkligen behövde komma bort från Mora och framförallt min granne från helvetet jag hade fått stå ut med då i över ett år, ja det visste Thomas om. En granne från helvetet som höll på att driva mig till mord alternativt självmord då jag hade börjat bli helt galen av kärringens påhitt samt hennes beskydd från anställda inom bostadsbolaget Morastrand AB. Detta kunde ske och fortgå eftersom kärringen hade varit gift med en anställd inom bolaget. Det blev istället jag som uppmanades att flytta hundra meter för "fridens skull"... De skulle stå för alla kostnader samt även en månadshyra.

Jag är fortfarande kvar i Strängnäs och kommer aldrig att flytta tillbaks till Mora och jag uppmanar ALLA att hålla sig från den komunen förutom för att åka dit och åka skidor, det är vad Mora duger till... jävla håla.

Jag är sedan 25:e juni 2006 Strängnäsbo, får se hur länge jag blir kvar här men troligen i ett större antal år.

Jag har sedan dess även "adopterats" av Thomas mamma Ulla och hans syskon likaså. Trodde väl mest till en början att det var ett ... tja  ett slags internt skämt. Men det var det inte. Hela Thomas familj har låtit mig få bli en del av dem och deras gemenskap.

Märkligt hur saker och ting kan bli. Jag menar, jag har ju redan en familj bestående av 3 syskon och min mor, men det är ju ingen nackdel att få ha TVÅ familjer... eller hur?

Förbannade helvetes djävla smådjävlars tandVÄRK! Jag är så fruktansvärt trött på att behöva lida av tandvärk, men har man inga pengar är det svårt att bli av med det onda -  speciellt som jag behöver en totalrenovering av VARENDA tand, eller rättare sagt, rensning av de  rotrester som finns kvar.

Jag hade väl tänkt att skriva bra mycket mer än såhär, men tandvärk är tandvärk, vad ska jag skriva mer om än så? Pengabristen är väl knappast någon nyhet. Så nu skiter jag i det här o går o dra täcket över huvudet o försöker 'tänka' bort värken....vette faan hur det nu ska gå till, men jag har ju inget annat val. Så jag lägger väl ut denna bilden på TV-rutan och försöker försvinna ut i intet, kanske kan jag trycka bort den värsta värken, om inte så är det iaf en vacker 'tänkt' bild av ett galaxcenter, en av de många miljoner möjliga gömställen för intelligent utvecklat liv, som till skillnad från oss på jorden fortsätter att utvecklas.

Visst är det en något hemsk tanke, att livet inte lockar längre. Vad fan menar jag med det? Visste jag det hade jag troligen aldrig skrivit de orden. Jag kan vara inne dag efter dag, det finns egentligen ingenting som kan dra mig ut bara för vara ute...

Som längst gick jag inte ut ur lägenheten på 5 dagar, inte mer än för att slänga sopor och släppa in katten. Tankar som rör rädslan att detta ska slå över till skygghet är mycket envisa och det är inte alltid som jag lyckas slå bort dem. Jag är trött på människor och människan som företeelse vill jag ibland enbart kräkas över.

Så hur fan ska jag få ihop dessa tankar med att söka mig ut på "marknaden" som AF uttrycker det "du kan ju inte leva på din lilla inkomst". Som om man vore nå'n jävla handelsvara som ska säljas till varje pris. Jag menar, om jag nu mår så dåligt över människor, hur ska jag då kunna jobba tillsammans med dem jag föraktar och avskyr och då har jag inte ens träffat dem än... Som tur är har jag min käre katt, VAN Morrisson och min mycket gode vän Thomas så jag är väl inte en helt hemsk människa....