Jag åkte alltså till karlstad i söndags, egentligen så blev jag hämtad av en systerson som hade både tid o lust att hämta mig för ett 3-dagars besök i pärlan av Sveriges alla städer...

Söndagen blev inte mycket mer gjort än säga hej o godnatt till morsan då jag var ganska slut i ryggen o lederna efter sittstunden på 3 timmar i bilen. Egentligen skulle jag kunna skriva exakt dag för dag o då skuile detta bli någon slags resejournal, det är det inte. Så jag ska berätta om mötet med de gamla tiderna.

I K.d city finns en sk "Filmstad", ett litet gytter av små skokartonger de kallar biograflokaler. Inne i stora entrén ligger även McDonalds och ingång till en av stans större matvarubutiken, Gamla Åhlens.

Jag sökte mig dit en av de tre dagar jag var i K-d, för att se om jag kunde stötta på några gamla bekanta från det liv jag levde förr, det liv som så många bekanta o vänner hade dött av. Jag ville helt enkelt uppdatera min vetskap om vilka som levde och vilka hade det det senaste åren, hur många var det kvar egentligen från förr...

Jag visste sedan tidigare besök i stan för några år sedan att två gamla uvar som ingick i det gamla gänget brukade häcka vid/inne/runt omkring filmstaden, troligen av gammal vana. Eller så kanske är det för att där finns värme, någon form av varm mat och nära till glasbanken. Jasså, vet du inte vad glasbanken är för någe? Bolaget då, känner du till den då?

Jasså, det gör du,. ok.. läs vidare för nu fortsätter jag att berätta.

Jag och mina två kompisar från förr hade bara språkats vid 2 tillfällen på 15 år, varav denna gången var det ena av de två, ändå var det som det var i förgårr... Konstigt att erfara den känslan, som om tiden hade stått still ungefär. Vi slängde käft en liten stund, jag delade med mig av några cigg till var o en...Ciggen har ju blivit så jävla dyra att man knappt har råd med dem (bra anledning att sluta), men några cigg kan man väl alltid dela med sig av va? 

Fast det jag skulle säga om Karlstad förr och nu var ju inte det direkt som var på tapeten... Nä, det var det faktum att de två jag av en ren slump träffade (yea..right..de trodde det iaf), för det var just i det där ögonblicket, just innan man säger ..-"TJENARE!! Det var länge sedan vi sågs hörru..."  Just då insåg jag hur lite vi människor egentligen förändras på såpass lång tid som 15 år...ingenting med andra och kortare ord..ingenting förändras om man inte vill det själv.

Förändringar, oavsett vad det gäller kommer inifrån en själv.. Och om man inte vill förändras så händer det A B S O L U T ingenting. Det var just det jag såg framför mig, två kompisar från förr som betedde sig och med stor säkerhet gjorde precis samma saker de gjort (jag också) sedan slutet av 70-talet. Det liv jag så desperat har försökt få bort ur både skallen och kroppen, det livet stod där framför mig och det var precis som vanligt..... Jag tog den enes mailadd och sa -" jag måste gå för jag har folk som väntar på mig, men ni ska ha det så bra tills vi kanske ses igen nå'n gång"....

Sedan gav jag dem några cigg till och sa hej då och gick min väg mot stora torget.... slängde en blick bakåt och såg, precis som för 15-16 år sedan hur den ene ganska omärkligt för det otränade ögat, gav en mager, ung kille, max 17-18 år, ett snabbt handslag, ett sådant där handslag man gav förr för att ge den andra handen en liten folieinslagen hashbit och själv tog man emot en hundring med andra handen, snabbt och nästan omärkligt. Det ögonkastet jag slängde iväg varade för mig kanske 2-3 sekunder, men för dem var det troligen fortsättningen på resten av deras liv.... Ett liv som jag lämnade för länge länge sedan med förresatsen att aldrig blicka bakåt och ångra mig.

Jag har nu "blickat bakåt" och jag ångrar mig icke för en sekund. Hade inte jag dragit från karlstad 1994 hade det varit jag som hade gett det där handslaget......

Numera skakar jag bara hand för att skaka handen med en ny bekantskap och det får räcka med det innehållet i min hand.

Under några dagar ska jag vara bortrest, vart spelar ingen roll. Det som spelar roll i detta sammanhang, är att jag inte kan göra något som helst inlägg under den tiden. Fördelen blir att jag får inhämta lite nya perspektiv på vissa ämnen som ligger mig varmt om hjärteroten...snyft... visst låter det bra... Seriöst, det blir faktiskt intressant att läsa de inlägg som stundar runt hörnet på klockan ...hehehe Fattade noll där va?

Du kan läsa mer på torsdag...

 Har den svenska censuren accelerat med början i regeringskansliet?

Ja den frågan dyker upp i mitt huvud efter att ha läst denna mycket kortfattade artikel. Detta är ju ett ämne som egentligen hör hemma på tidningarnas förstasida, men ämnet nästintill tigs ihjäl.

När Aftonbladet söker ett svar på frågan om varför detta sker på regeringskanslit lämnas svaret "ingen kommentar". Redan på torsdag ska de berörda depardementen som har detta "förslag" på sina bord lämna ett svar på frågan.

(citat från dagens Aftonbladet hämtat på sidan:  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4330505.ab  )

"- Chefen på regeringens förvaltningsavdelning Jan Landahl har beslutat att en mängd internetsajter ska blockeras, skriver Dagens Nyheter. Det gäller sidor som handlar om ”kriminella färdigheter”, droger, extrema sidor med ”hemskt” innehåll, dataintrång, hets mot folkgrupp, pornografi, sexuellt material, våld (”sidor som beskriver fysiskt våld mot människor, djur eller institutioner”) och vapen (”sidor med information om inköp, tillverkning eller användning av vapen”). (Slut citat)

Kan en sådan blockering vara enligt gällande lag? Jag måste nog säga nej på min egen fråga. För alla har rätt till information i alla ämnen, även de som arbeter inom regeringskansliet behöver ha tillgång till dessa så "farliga" sidor. Detta handlar ju om grundlagen, om vem som har rätten att vara informerad i dagens IT-samhälle.

Skulle ett sådant förslag gå igenom, fruktar jag att det så småmingom blir som i Danmark. Där har staten stängt ute ett flertal siter från att danskarna ska ha till gång till bl.a   http://thepiratebay.org  När kommer det att ske här i Sverige? Om ett förbud kan sjösättas för personal inom regeringskanslit, hur länge dröjer då en sådan åtgärd för ALLA?

Är detta förstadiet till en tillgänglighets censur?  Är det en form av prövning av de gällande lagar som finns för att motverka censur? Är detta ett sätt att få reda på hur långt man (regeringen) kan gå för att inskränka på tillgängligheten av information? Jag vet inte, men jag har mina tvivel om att  detta förfarande är "låst" till just denna arbetsplats. Det är ju REGERINGSKANSLIT jag talar om.

Om regeringen lyckas med att censurera där, vad hindrar dem från att censurera tillgängligheten till internets alla sidor för alla som läser på www?

 Bilden föreställer # 47 Ursae Majoris System

Jag förstår egentligen inte att det redan gått så många år som 47 år, sedan jag kom till världen....

För inte så väldigt många år sedan..eller förresten, det är nog en jäkla massa år sedan jag satt där i en källarlokal på våxnäs...  troligen var det 1978 eller 1979. Jag och en hel bunt med smågansters och den rockgrupp som egentligen hade tillträdet till lokalen. Vi satt där o häckade som vanligt och en mycket konstig och bizzar tanke slog klorna i mitt sinne.

Tanken var, och jag har aldrig glömt den: - "Eftersom jag inte kommer att bli äldre än 30 år är det lika bra å köra racet fullt ut utan att tveka"....  (to run thrue life whitout any hesitation). Så det blev så under många år, jag levde som att jag verkligen inte skulle bli äldre än 30 år.

Jag kan idag inte förstå eller förklara de mekanismer som ligger bakom en sådan tanke. Jag inte heller förstå eller ens förklara för mig själv på något som helst sätt, hur jag kunde ta ett sådant bizzart beslut och dessutom började leva som om det vore lika sant som att vi alla en dag ska dö... Som en egen spådom som jag av någon märklig orsak verkligen trodde på.... Jag som inte ens tror på sådana saker som spådomar, tarotkort eller ens astrologi. Tydligen så finns det, eller mer rätt... fanns det någon slags övertygelse om att jag skulle få rätt.

Så för att förstå att jag har lyckats bli såhär "medelålders" är lite svårt... För jag har ännu inte lyckats förstå hur jag kunde bli 31 år...  lika lite kan jag greppa denna dagen.

Det som är svårast att förlåta mig själv för. är att jag slängde bort så många år på ingenting, eller... nästan ingenting iaf. Det enda jag har kvar efter alla år är en förståelse för varför vi människor är som vi är. Att förstå sammanhanget vi alla ingår i är en ganska tung tanke att bära men jag tycker att den blir lättare för varje år som går. Om du inte förstår hur och vad jag menar tänker jag inte heller förklara det, för det går inte. Du måste förstå rent intuitivt för att greppa förståelsen av vad du nyss läste, men ge inte upp, vinsten är så stor när förståelsen väl kommer...

Jag har ännu inte gett upp hoppet om ett riktigt liv även det kommer sent i livstiden, bättre sent än aldrig....

Ja hur ska jag tolka det som jag nyss läste i Aftonbladet? Läs detta först:  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4296351.ab    

Under så gott som hela min tid i grund, mellan och högstadiet var jag utsatt för en systematisk mobbing. Att slå tillbaka fungerade sällan, de gaddade alltid ihop sig tillsammans, 3-6 stycken och hur man än gör, vapen inblandade undantaget, så blir det ju kattskit av hela tillvaron.

I 8:an hoppade jag av skolan på vårterminen, för jag beslutade mig för att om jag skulle kunna lära mig någonting i skolan fick jag bli min egen lärare. Jag tillbringade all min tid därefter på 2 ställen. I verkstaden på den sk "Parklek" som fanns på Våxnäs, under namnet KARMEN tillsammans med en mycket snickarkunnig skåning, kallad "Hugo" och på stadsbiblioteket. På båda platser hade jag det mycket bättre än i skolan. Jag lärde mig det jag skulle i skolan genom självstudier och jag fick utlopp för den kreativitet jag hade när det gällde skapande i trä och metall. Avhoppet blev konstigt nog godkänt av skolan. Idag hade ett sådant agerande resulterat i åtal mot ansvarig i skolledningen för det godkännandet.

Idag är jag i och för sig förtidspensionerad på halvtid, men jag har utbildingar i både metall (verkstadstekniker) såväl som snickeri (möbel), jag besitter kunskaperna men inte hälsan.

Sett i backspegeln kunde jag kanske gjort andra val. Men den flickan som artikeln handlar om, vilket val fick hon? Att v'äljas bort ur en gemenskap i en grupp, som en skolklass utgör, kommer för alltid att vara en av de stenar som denna flicka kommer att få bära med sig i sin ryggsäck av ångest under många år, tro mig...jag vet att det blir så, tyvärr.

Alla som nå'n gång valdes bort i t.ex gympan, fotbollslaget eller bara leken som småbarn (sist vald är samma sak som att väljas bort), vet hur djupt den kränkningen av självtilliten egentligen ligger. Den glöms aldrig bort. Kanske lyckas vi inbilla oss själva under många år att det hade ingen betydelse, men det hade den. Vi orkade bara inte tänka på den alltför ofta, men den finns hela tiden i bakhuvudet vid alla andra "bortval" vi utsätts för under levnaden.

Det starkaste minnet är ofta när det skedde första gången. Den flickan som artikeln handlar om, drabbades troligen av detta för första gången på ett mycket fult sätt och det var en LÄRARE som satte bollen i rullning.

Jag skulle verkligen vilja ha ett samtal med några lärare från skoltiden, ett samtal mellan läraren, mig och ett basebollträ. Jag får nöja mig med att båda är döda idag, annars är sannolikheten stor att jag hade sökt upp dem för länge länge sedan för ett ..... ja ska vi "kalla" det för utvecklingssamtal?

Vad är en blogg om inte ett digitalt primalskrik. Idag, liksom igår, har jag surfat runt bland en stor mängd bloggar för att försöka finna den röda tråd som eventuellt skulle kunna finnas. Det fanns en röd tråd, iaf tycker jag mig funnit en svagt röd tråd, som är någorlunda återkommande bland ganska så många bloggar/bloggare.

Ju sämre skribenten mår, "både i huvve o fötter", desto oftare verkar bloggen bli uppdaterad, ibland flera gånger om dagen. Kan det vara så att bloggandet har blivit en slags självmedicinering mot det dåliga måendet?

En vanlig "behandlingsmetod" för de som inte har råd med privata hjärnskrynklare är ju gruppterapi.... (min åsikt), bloggandet sker ju i en slags grupp. Vi skandinaver verkar ha lättare för att "prata ut" med både oss själva och andra i detta så moderna allmänna forum som en blogg utgör.

Jag vill inte påskinna att det är slags "upptäckt" jag gjort, men ändå så känns det så. Kan bloggandet ersätta detta med att "tala ut" med en vän eller liknande? Jag tror inte det, men att bloggen blivit en mycket viktig ventil att pysa ut övertrycket via, så är det för mig i alla fall, då det ibland har fungerat överraskande bra... För mig iaf.

I flera år under 90-talet och en bit in på nollan också, skrev jag ner de mest arbetsamma minnen jag burit på under så många år, som ett slags brev/dagbok till mig själv. När det aktuella ämnet, en väns bortgång, en egen olycka eller bara känslan att känna sig olycklig i både stora och små saker, när det var nedskrivet och utskrivet på skrivaren, genomläst och kastat, sedan raderat ur datorns minne, kändes det... Ja väldigt befriande.

Det var som om jag hade rensat skallen på en massa skitsaker jag burit på under lång tid. Efter 2 år hade jag tömt skallen på det mesta onödiga bagaget, stenarna i ryggsäcken och allt vad vi nu kan kalla negativa minnen och sparade ångestkänslor som håller en vaken på nätterna. Jag återfick gradvis en nästan normal sömnperiod under natten. Även om den sömnperioden var kort, typ 3-4 timmar, var det ändock en sammanhållen period. Om man som jag vant sig att sova drygt en timma i taget, 3-5 korta perioder sömn per natt, är det mycket bfriande att få sova såpass länge som 3-4 timmar i ett sträck.

De mardrömmar jag hade haft under många år (framförallt minnesbilder från bilolyckan 1985) började komma altmer sällan, vilket i sin tur gav mig lugnare sömn. Iaf under några år. Detta höll ända tills värken jag lever med började bli allt intensivare och starkare, då spelade det ingen roll vad jag gjorde, inte ens värktabletter hjälpte längre.

Så med min egen erfarenhet som bas, törs jag nog påstå att bloggandet i detta land är 2000-talets valium för väldigt många. En ventil att använda när vi trasiga själar med trasiga kroppar mår alltför dåligt, men öven när vi mår bra, fast då verkar vi nöja oss med att förbifarten tala om att vi mår ok, ibland t.o.m bra. Det är en stor skillnad vissa dagar i den mängd av text vi lägger upp på bloggen. Mår vi dåligt tenderar skribenten att sväva runt sitt ämne, lite ordbajseri ungefär. Som om man skulle kunna finna en stunds frid om man skriver av sig det värsta, vilket jag skriver under på...mycket..

Det kanske är därför jag mår lite bättre nu, tack för ordet...ungefär....

Hur är man funtad om man mördar sitt eget barn? Hur kan en mor se på när hennes lilla dotter misshandlas till döds av sin "nya" pappa? Hur i helvete är man skapad om man överhuvudtaget slår ett barn för att diciplinera barnet?

Dagen kunde ha börjat så mycket bättre om jag gett fan i att läsa denna artikel i dagens Aftonbladet  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4284833.ab

Efter genomläsningen tappade jag fattningen helt och hållet. Hur är en kvinna skapad som under misshandeln hör sin dotter säga: "jag älskar dig mamma", och ingenting gör utan låter misshandeln fortsätta?

Varför föddes den människan överhuvudtaget för? 

Jag har inga barn. Jag kan inte få barn. Jag vet att jag skulle bli en bra fader till de barn jag så hett har längtat efter hela mitt liv utan att kunna få några.

JAG SKULLE KUNNA MÖRDA EN SÅDAN MODER SOM LÅTER SITT BARN DÖ FRAMFÖR SINA ÖGON UTAN ATT HON LYFTE ETT FINGER FÖR ATT SKYDDA BARNET.

Denna världen är fanimig helt jävla sinnessjuk. Sätt ett tak över hela skiten, häng upp en skylt med besökstider, för denna världen är inget annat än ett jävla stort sinnessjukhus.