Trött på att leta efter saker jag inte behöver. Trött på att sitta och göra låtsassaker på datorn. Trött på... att så fort jag känner någon som helst entusiasm inför något som har något som helst med datatänk, eller data"jobb" att göra... Då kommer den krypande som en 'fuckin' snake..

Då kommer huvudvärken långsamt krypande till en början. .. Ligger i ett hörn och lurar, väntar på att få sin chans...åh så kommer den.. En kort men kraftig ansträngning i någon form..WHAM!! Där satt den!!

Då kommer de,  'ryckningarna' eller ja snarare spasmerna. Mycket obehagligt och ibland mycket tröttande då jag ej vet på vilket sätt de skadar mig på längre sikt. Har nu haft spasmer i snart 8 år i sträck. De är värst när jag blir stressad och trött.

Värst är huvudtröttheten, när jag typ har suttit och varit fokuserad eller riktigt högkoncentrerad på ... ja vad som helst egentligen fast oftast efter någon timme vid itburken. Då kommer de... rycken i armarna, i benen och efter ett litet tag är det nästan som en slags dans. Skillnaden är väl att jag får dansa själv och det finns heller inget njutbart över det hela...Oh no.. No fun at all.....

Har börjat lura på om det blev någon form av neurologisk skada i min skalle vid Bell's Pares anfallet i december år 2000. Synen blev konstig, den liksom flimmrar till ibland. Hörseln är sämre sedan 2001 och har hela tiden blivit allt sämre för varje år som gått. Enbart höger öga och höger öra... Märkligt... Åh själva skallebanket är ju helt sanslöst. Typ en glödande balk av kallt stål som ränner genom skallen, fast den startar mitt i skallens högra sida. Åh så rakt ut och igenom ögat...så har ett nytt anfall igen då.. fy fan... Det var den ena variationen.

Det här är den andra..

PANG!!!  PANG!!  PANG! PANg PAng  Pang pang ang ng g .... Ett kanoskott, ett haubits som avfyrad inne i skallen.. Nä.. det går inte å tänka sig, går inte att förstå,  man måste vara med när jag kryper ihop i ett hörn av sängen o kvider av den framsprängande smärtan, ett grått töcken av intensivt NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ.. Snälla... det...räcker...nu.....

När jag stod för en stunds sedan och gjorde mig en 'balja' te o mjölk kom mina tankar inglidande helt osökt på den djupa saknaden många har efter en grabb. En grabb som är stulen, kidnappad och beslagtagen av STATEN.

Att vara född med svag benstomme räckte inte, det var tvunget att finnas andra orsaker, någon måste straffas. När dumheten springer förbi det tappade ansiktet spelar det ingen roll hur många som blir lidande. Så länge ingen måste bära hundhuvudet offentligt, kommer ALLA undan, ja inte de oskyldiga...

Nä för hur skulle det se ut om alla som vore oskyldiga fick sin rättvisa?  Väldigt många inom stat och kommun skulle då få marschera offentligt, likt en kennel på promenad, marschera med sina hundhuvuden på en lång rad...

 Jag förstår att det finns japaner än idag som underkastar sig BUSHIDO. Där ett tappat ansikte är allt. Inget utom döden kan återupprätta det förlorade ansiktet, respekten för sig själv.

Men därifrån och gå till vad människor idag gör mot andra för att inte deras förlorade ansikte ska finnas till offentlig begapelse är mig fullständigt obegripligt.

Denna text är/var ämnad för de initierade och de förstår textens innebörd.

Just det...Nörd nörd nörd nörd nörd nörd nörd Nörd nörd nörd nörd nörd nörd nörd Nörd nörd nörd nörd nörd nörd nörd Nörd nörd nörd nörd nörd nörd nörd Nörd nörd nörd nörd nörd nörd nörd .... skulle man kunna sammanfatta hela min barndom med på ett egentligen för enkelt sätt, men låt gå.

Jo jag har just kommit fram till att jag alltid har varit en sk nörd... Importerade uttryck kan ju ha lite skiftande betydelsebakgrund, men just nörd tror jag de flesta känner till idag. Jag var de facto en liten nörd, så är det bara.

Jag samlade på mynt, frimärken, tändstickaskar (från hela världen naturligtvis), jag byggde modeller av flygplan och krigsmaskiner. Jag sportade, men bara nördsporter som gevärsskytte, biljard, orientering och dart, knappt ens sporter. Det var "sporter" eller fritidsaktiviteter av eget val, andra val som gjordes åt mig, och som jag hatade, var fotboll (målvakt med dålig syn hehehehe, smart val) och bandy (värdelös på skridskor, ännu bättre val).... Säkert finns det flera märkliga "sporter" i min nördiga barndom, men just nu minns jag inga fler (som tur är...).

Jag minns även min första kontakt med en dator, en hålkortstansmaskin, en dator helt enkelt. Den var bemannad med 3-5 män i vita rockar som ilade fram o tillbaka runt maskinen och andra mindre maskiner som spottade ur sig tjocka buntar med hålkort. Det var 1969 och jag var 7 år på besök på min fars arbete på KF-Centralen i Karlstad. Jag förstod väl inte då vad det var jag hade sett, men hade jag varit lite äldre kanske saker o ting blivit annorlunda. För jag minns att jag blev fascinerad av denna stora ränkemaskinen som farsan kallade den. Den var ju stor, mystisk, lät konstigt och den hade ju t.o.m ett eget rum, så det var väl inget underligt att en grabb på 7 år blev hänförd.

Synd att grabben inte förstod då att det var framtiden han blev hänförd av...

Under ca 2 år har jag försökt att stoppa in såpass mycket vetskap och kunskap om hårdvaror för datorer, att jag nästan glömt bort att det finns 2 falanger. De 2 falangerna består av "anhängare" till de 2 stora processortillverkarna som INTEL och AMD. Jag har ju köpt loss INTEL prylar, processor och passande MK allteftersom Thomas vill byta upp sig eller skaffa "värre" grejor.

Då jag har ganska normala krav på datorhårdvara, det ska fungera och det ska fungera bra, har jag kunnat köpa loss grejorna på "avbetalning". Ja det är inga billiga pryttlar man ska ha för att kunna ligga i översta skiktet av clockers som Thomas vill tillhöra.

Hade han pengar nog så skulle det inte finnas plats att sova på för honom länge till inte. Nä då blidde det en SUPERDATOR med kvävekylning osv osv....

Pga det läget har jag liksom "glömt" bort den stora gruppen av AMD gamers! För om man vill bygga en speldator som är 'up to date' vad gäller anpassade mjuk- och hårdvaror för moderna spel, ja då får man ju inte glömma AMD. Sjukt låga priser, moderkorten ges mer eller mindre bort, processorerna då? Kostar de något? Nej, varför skulle de göra det... Naturligtvis kostar allt en massa pengar, men mindre pengar. Man får så jäkla mycket för pengarna.

Hahahahahahahahohohoho... Satt igår kväll och skummade datorbutikerna på nätet och kom fram till, att ska man bygga en gamerburk så är det AMD som gäller som processor och troligen ett MSI som moderkort. Plockade ihop en mycket kompetent gamerlåda för UNDER 2 300 kr! Naturligtvis tilkommer kostnader i form av låda, strömagregat, Cd/Dvd spelare... Kostnader som går från tusenlappen till vart fan man än vill komma.  Det går att lägga enorma summor i tillkostnader som t.ex lådan, kostnader som vida överstiger den kostnad som själva DATORN har... Det går att bygga en speldator som är helt ok för under 3 500 kr, med låda...

Jamen det ä'r ju inte mycket att fundera på när man kan få  2,65Ghz processor för 265 kr!!! Det bäst lämpade MK kostar 1100 kr!!

Så det verkar som om jag skulle kunna spara ihop till en riktigt schysst burk redan till februari/mars

Jamen vad är då "the downside" med AMD?

Tja... AMD går inte att överklocka lika hårt som INTEL... OCH?  Måste allt vara så jävla trimbart och häftigt? Räcker det inte med att datorn fungerar och att den fungerar bra dessutom?

Har nu kört en stundtals hårt speedad ABIT platta med en 2,53Ghz (överklock till 3002,7 Mhz i extremt stabilt läge)och har även NOLLAT burken 7 gånger, alltid lika roligt (NOT!), kanske är det dags att prova på något annat. Så troligen blir det en budgetburk som spränger mina ekonomiska kalklyler i vinter, men jag tror inte att det gör så mycket. Jag får ju värsta spelbrädan för en billig peng, dvs som om AMD vore gjort för mig och min plånbok och det blir inte ens hälften så dyrt som med en ABIT-platta.... Vart fan ska jag få de pengarna från? Åh så vare kylningen, hmm få se nu...LCS går loss på 800 men kväve är ju intressant och den danska heatpipekylaren med flytande metall kanske är nå't...

Bekanskapsannons? Ja är det någonting för en så'n som jag? Enligt andra är jag för snäll, för samarbetsvillig, för flexibel, för diplomatisk, för bra på mat, för bra på att laga saker men inte tillräckligt bra för att bli en andra hälft...

Jag får inte ihop det riktigt, kan du berätta vad det är som krävs idag av en man, för jag vet inte längre.

Efter många års trevande och ett flertal försök under många år äntligen tagit mig till att ordna en tid hos en tandläkare. Den 6:e november ska jag ta en tandläkarstol (bara ordet ger mig mardrömstankar) i besittning i syfte att få min dentala situation bedömd. Det kan jag göra själv, helt utan utbildning...KATASTROFZON!

Se.. det var väl enkelt. Inte ens en röntgenbild blev tagen. Gratis var den också. Till skillnad från den som jag ska göra den 6:e, som inte är gratis. Fast.. jo den är också gratis, alltså KOSTNADSFÖRSLAGET är gratis, men undersökningen kostar ju pengar, röntgen och sånt kostar ju slantar och nå'n måste ju betala notan. Eftersom jag inte har nå'n möjlighet till att själv få fram de slantarna så fick jag ge vika och gå till soc.... Nåja, det kunde ha varit värre. Jag MÅSTE inte gå dit, jag kan ju välja värken istället...NOT!!!!!

Det förstår var normalt funtad person att om man inte har annat att välja på än smärta eller värk, ja då får mag överge sina principer för ett tag. Jag måste få bli smärtfri, jag ser ingen annan väg framåt. Om jag nu skulle få för mig att strunta i alla andra problem jag dras med, och försöka finna ett halvtidsjobb. ja då skulle jag få svårigheter att överhuvudtaget kunna genomföra en arbetsintervju på ett för mig rättvisst sätt. Tror du det vore möjligt...? Vad för slags jobb skulle jag kunna utföra till en arbetsgivares belåtenhet, när jag när som helst kan komma att kastas till marken med fruktansvärda smärtparyxmer pga min dentala situation....?

Kravlar mig långsamt upp ur sängen, sätter mig på kanten och försöker fokusera mina ögon för att försöka se vad klockan är... Jahaa...strax efter 4... igen... Ännu en trasig natt med trasig sömn, undrar när jag ska få sova en hel natt igen...?

Minns inte ens den senaste helnattsömnenjag hade, bara alla de nätter jag fått vaka mig igenom. Ett av de få glädjeämnen jag har numera, är när jag INTE har en natt med tandvärk eller annan värk, vilket är en omöjlighet.

Det är väl inte mycket begärt av livet att få  sova en hel natt då och då, eller är det? För fem år sedan sov jag en hel natt och dessutom på rygg, jag minns den så väl pga att då när det skedde var första gången på många många år. När det gäller mig är det otroliga uppgifter, sova på rygg?, det är väl för fan igen bedrift...?

Jo visst är det det. Vid det tillfället, 2003 i juli, hade jag varit och hämtat en ny säng. Den natten sov jag och bara den natten, lugnt och stilla hela natten och på rygg. En sovställning jasg inte kunnat nyttja sedan barnaåldern. Svårt att beskriva varför, men en orsak var väl att ryggen inte tillät den ställningen för att senare i livet bli ännu värre.

Om jag skulle somna och sova HELA natten och dessutom på rygg skulle jag säga... Ähh...Dumheter! Det var bara en dröm...

Så var man pank igen då, fast vad nytt under solen? Ingenting... allt är som vanligt.. Tandvärken består precis som all annan värk, fast numera har till och med de vardagliga värken blivit än värre.

Fan, hade jag inte mitt eget lilla hörn här att gnälla i, vad fan skulle jag göra då?  Det är ju endast genom orden som faller likt svart regn jag kan sköljas av från all skit som flyter upp i tankesmörjan.

Denna smet av odräglighetskänslan, en misär av överflödiga tankar som inga var att ha kvar längre än livstiden hos en myon...

Att inte behövas är som att inte finnas...Om man inte ens finns, vad finns då kvar...?

Vad tar man sig till med när allt är onödigt, obehövt, utan anledning att göras från första till sista stund...

Ska man likt hästen som leds bort från nödvändigheten på åkern till att möta sin kula för att kokas till lim som ska hålla ihop all annan skit, bara låta allt ske, som om det aldrig hade funnits en annan händelsehorisont?

Vad gör allt sant? Skillnaden mellan det du vet och det jag vet är två olika livstider eller ingenting. Om några få år har min livstid kommit till 50. En livstid som bara för 100 år sedan var respektabel för sin längd.

 Idag är det bara halvtid...nästan. Ja om man nu levt på ett sådant sätt att det gagnat kroppen och "själen" vill säga. Ändå är känslan av att ha dött redan för många år sedan, ibland så stark att jag liksom måste känna efter... känna efter vad som är sant.. Vet inget annat sätt att klä den känslan i för ord, man måste "vara med" för att förstå..

Eller måste man verkligen det? Hur kan jag vara så förmäten att jag häver ur mig en sådan "vetskap" om vad någon annan skulle vara förmögen till. Jag vet ju inte ett skit om den eventuella läsaren av det här, inte ens om det överhuvudtaget läses.

Ja visst finns det besökare till detta,,mitt lilla egohörn i livet. Typ 50-60 unika besökare per månad, visst finns det folk som är här...

MEN LÄSER NÅGON NÅGONTING ÖVERHUVUDTAGET? Eller tittar man på bilderna, skummar 3 rader o drar sedan vidare till en annan blogg för att konsumera någon annans privata/offentliga tankeliv? Ja jag vet inte...vet du?