Det kunde jag ge mig faaan på!! Ja att Larz Kristerz från Älvdalen, Dalarna, skulle röstas fram av 53% av de röster som delades ut bland de som gått till finalen i DansBandsKampen 2008.

Larz Kristerz är en P A R O D I på den svenska dansbandsstilen under 70-talet. Inte musiken så mycket som kläderna och själva dansbandsstilen och i och med den utpräglade klädstilen, är Lars Kristerz mycket svåra att glömma bort. Att de fick så mycket röster tror jag hänger ihop med just den detaljen, de är svårglömda och dt är väl motsvarigheten till så gott som alla andra band, för ingen särskiljer sig från nåt annat band, musiken är för lika för det. Så vad är egentligen kvar att använda sig av för att ge ett bestående minne om inte kläderna.

Under hela min barndom och mer eller mindre alla mina tånårsår, tillbringade jag uppe i Jämtland hos min mormor. Under resan dit spelade min hädagågne far enbart sådan musik som jag hatar så fruktansvärt mycket (just på grund av alla musikaliska tortyr resor), under alla 68 milen och under hela sommarvistelsen spelades denna musik och naturligtvis alla 68 milen hem til Karlstad. Sedan fortsatte den musikaliska tortyren vid ständigt återkommande små musikfestivaler under resten av året. Detta pågick tills jag hade pengar nog att köpa en stereo och hörlurar...freedom!!

Så tro mig, jag verkligen avskyr den där skitmusiken, inget att göra nå't åt. Ändå har det varit intressant att studera det fenomen som Dansbandskampen ändå blev. Varför? Jag bor alldeles bredvid den "hockeyhall" som skiten sänds från här i Strängnäs. Egentligen är det ingen sportarena, utan en jättelik frikyrklig församlingssal som tidigare tillhörde Jehovas Vittnen.

För varje lördag har antalet bilar som stod runt hallen bara ökat i antal. Jag förstod tidigt att det skulle bli ett jävla hallå om programmet, sveriges befolkning är ju beroende av att musiken finns till. Hur skulle det annars bildas naturligt träffade par som kommer att bilda familj o en framtid tillsammans, i bästa fall då, kanske jag ska tillägga.

Hur många av oss i 35-50 års ålder skulle finnas till om våra föräldrar inte hade träffats på dansen vid helgvilan från arbetet. Detta gäller alltså min generation som föddes under 60-talet.

Det fanns ju inte så många alternativ till umgänge utan krav, dansplatsen blev oftast den plats där man samlades och umgicks.

Exakt samma sak saker idag men på så många fler platser. Som internet t.ex, kontaktannonser på nätet är en enorm marknad som alt fler använder sig av. Men inget kan slå dansen som mötesplats och det syns i tittarsiffrorna för DBK 2008, låt oss hoppas för födslotalets skull, att DBK 2009 blir en lika stor succe även under 2009.

Fast jag tycker att det är extremt märkligt att det anses att det går att tävla i musikformen "dansbandsmusik". En mer opersonlig musikform får man leta efter, men i tävlan är det ju oftast individualiteten som kan skörda framgång. Klart att Larz Kristerz sätter sig i minnet lite extra pga att de valt att parodisera just den specifika utrycksform som grasserade under 70-talet bland så gott som ALLA dansband, nämligen deras uniformer.

Deras sjukt fula scenklädern (och perukerna), har visat sig vara ett kitschigt val men som hjälpte till att skörda den eftertraktade titeln "Årets dansband 2008". Ja men deras musik då? Tjaa, som alla andra band, vare sig de som deltog eller de som inte kom med skiljer sig från mängden. Skillnaden låg snarast i att Larz Kristerz satte sig lite lättare i minnet då deras klädsel var just så utmärkande.

PS. Jag avskyr dansbandsmusiken till den dag jag dör, så det så! DS

Så tung kan känslan vara av att känna av julhetsen i affärerna utan för den skull kunna komma in i julkänslan. För det finns ju ingen anledning till att känna det. Det är svårt att fira jul ensam som så många tvingas till. Utan en del organisationer, så som t.ex frälsningsarme'n och LIONS tvingas än fler längre in i ensamhetens öken...

Tänk dig själv, ingen kommer och hälsar på, för det finns ingen som längre som bryr sig eller värre, det har aldrig funnits någon annan. En del växer upp nästan helt utan andra familjeanförvanter såsom syskon och föräldrar, eller så kanske alla andra har dött av, för nu är ålderdomen här. Men vännerna kanske aldrig har funnits egentligen, bara ytliga bekanskaper. Oavsett varför det är så, kan julen vara mycket plågsam. Människan är ett flockdjur av naturen och de flesta mår bäst i sällskap med andra, oavsett tid på året.

Själv slipper jag detta då jag har ett fungerande socialt vän-nätverk att fira helger o liknande med. När jag har råd och orken finns, åker jag till karlstad och hälsar på de som är större delen av min familj, min mor, och två systrar. Brorsan bor för långt bort för att det ska vara realistiskt för mig att resa, värken blir ibland helt för jävlig bara efter en timma eller två i sittande reseställning, typ tåg o buss.

Detta är jag tacksam för, att ha möjligheten att åka iväg och fira exempelvis julen räcker för det mesta. Jag har svårt att föreställa mig känslan av att INTE ha någon som man tänka sig att fira julen med. Det är ingen känsla jag eftersträvar för att få erfara iaf, men det är nyttigt att ha förmågan att empatisera i tanken för då kanske man inte drar sig för att bjuda hem någon som är ensam.

Det är en schysst julklapp, så känner du någon som du anar kommer att sitta själv på julen, bjud hem henne eller honom, det vore väl en julig sak att göra...