NEJ! 

Tyvärr är det nog så från och med nu får jag nog erkänna, både för mig själv såväl som för alla andra som har med mitt liv att göra på något som helst påverkande sätt, såsom arbetsförmedlingen och Försäkringskassans handläggare, att det är över nu....det får vara nog nu, jag har försökt i snart 25 år, det borde peka på att det inte går, jag är trasig för gott, det blir inte bättre hur mycket jag än försöker snarare tvärtom. 

Att försöka återigen för att ta mig in på något ekonomiskt sett, självförsörjande arbete, är som att försöka bita sig i foten, kan gå men man får jävligt ont och helt meningslöst. 

Det kan gå så länge du tror på de orden, jag har nu slutat tro på de orden för gott. Jag ger upp alla funderingar på ett heltidsarbete, oavsett var, vilket och hur... Min kropp orkar inte fler försök att inordna mig i "systemet", så jag kommer att iaf försöka få ett permanent beslut om förtidspension, jag skulle i så fall ha en ekonomi som jag kan överleva på.

Även om det innebär en mycket prövande tillvaro såsom "patient", inskriver IGEN instutitionen i ALFTA för en Försäkringsmedicinsk utredning som enbart kommr att påvisa samma resultat, en gång till.

MIN KROPP ÄR SÖNDERVÄRKT OCH SÖNDEROPERERAD TILL DEN GRAD ATT EN 100%-IG  FÖRTIDSPENSIONERING ÄR ENDA VALET SOM ÅTERSTÅR. 

Den mycket nedslående insikten om totalt förlorade kapacitet har kommit krypande under en lång rad av några år, allt mer ssvår att få ur skallen. Det har ju ändå hunnit passera 24 år sedan den senaste bilolyckan. Det är väl så för de flesta att insikt och förståelse för sin egen situation är något ANDRA i bästa fall kan förmedla så att man tar åt sig och agerar utefter, inte ens det har fungerat på mig.

Drömmen att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden efter bilolyckan 1985, har alltid varit starkt lysande men har nu falnat till en ynklig glöd i mörkret av smärtorna från 1985 fram till nu...

Det är väl så att till slut har smärtan i ryggen, höften och i skallen blivit så tidvis varit överväldigande, att jag nu till slut har kommit till den insikten, att min tid som produktiv arbetare är nu slut för alltid. Inte ens med god vilja och stark drivkraft kan jag motivera mig själv att försöka ett varv till....

Det går inte då smärtattackerna som jag lever med, oavsett om jag arbetar eller inte, är periodvis så fruktansvärt intensiva och så långt gågna i sin förmåga att påvrka allt jag gör, vaken eller sovandes. J

Jag orkar inte mer nu, det får vara nog nu. låt mig få börja ett nytt liv med advekat smärtlindring och med försäkringskassan som med en stödjande hand för min ekonomi, vilket skulle ge mig trygghet och en vetskap om att jag får den kompetenta vårdhjälp jag behöver för att inte falla offer t.ex för den "köttätande streptokocken", vilket är EN av alla de risker jag lever med och som verkligen oroar mig varje gång det dyker upp en ny information om att "nu är landet uppe i 83 fall av den nya risken att dö på sjukhus.

Under 2008 kom det största "antalet fallrapporten" sedan jag började hålla koll på den alltmer tilltagande penicillin resistenta bakterien, det skrämde faktiskt skiten ur mig under flera månader. Jag fasade varje gång jag besökte Thomas [hjulben] på sjukhuset under de 2 operations omgångarna under 2006, det vill säga varje dag [ibland flera gånger om dan] på sjukhuset i Eskilstuna.

JAG AVSKYR SJUKHUS, VÅRDCENTRALER och alla andra platser man riskerar möten med just patienter som KAN förmedla sin mycket farliga möten till mig via luften, vattenkranar, toaletter och en hel drös med riskfaktorer på samma ställe som sedan ska rädda mig.

Idag har till exempel mina rygg- och bensmärtor varit så intensiva att jag legat utslagen av smärtorna under hela dagen. Så nu är mitt liv för all framtid troligen reducerad till att enbart försöka leva med smärtan så gott det nu går utan smärtlindring samt kämpa för rätten att få smärtlindring.

För det är så att om man en gång använt droger i ett syfte som varken är lagligt eller accepterat i det land jag nu ändå lever i, ja då får man ingen hjälp av sjukvården, ej heller av läkarna. De är så jävla rädda för de lagar som omges receptföreskrivningen av smärtlindringspreparat, att de inte ens vågar ge adekvat smärtlindring till de som verkligen behöver den.

När jag inte ens kan ta mig ur sängen pga smärtan måste jag agera för min egen skull. Nästa läkare som nekar mig möjligheten till smärtlindring  som verkligen fungerar, tänker jag anmäla till rätt myndighet. Jag har beslutat mig för att om det så behövs, tänker jag driva denna sak i alla rättsinstanser som har med saken att göra. Jag ska ha den smärtlindring jag har rätt till enligt lag,

JAG ÄR SÅ INIHELVETE TRÖTT PÅ VÄRKEN OCH JAG ÄR ÄNNU MER TRÖTT PÅ SJUKVÅRDSSYSTEMETS KOLLEKTIVA MOBBNING AV FÖRE DETTA DROGBRUKARE.

Ja, jag använde olika droger under många år (1976 -1994], men gör det inte längre sedan många många år, so what? Har du nu fått problem i vad du anser, oavsett vad, så är det DITT problem, inte mitt. 

Vad fan är meningen med att ens försöka ingå i samhället när man ändå inte räknas som fullvärdig "medlem" av samhället. För trots 15 år som "ren", betraktas och behandlas jag som om jag fortfarande körde ett race i drogkulturens utkanter...

Jag har helt enkelt fått nog av den svenska sjukvårdens illegala klassifieringssystem, "du får men inte du och det är inget du kan göra något åt". Ok, vi får väl se vem som vinner, för från och med nu tänker jag bara göra EN sak, och det är att göra allt som är bra för MIG!

Jag är arbetslös med smärtproblematik, även orken är det dåligt med, troligen pga grav övervikt som trots att jag gått ner 35kg fortfarande är en stor belastning på leder och hjärta. Som tur har jag sluppit att bli helt isolerad då jag lyckats skrapa ihop några hundra varje månad samt avyttrat ägodelar utan betydelse mer än att de kunde ge mig den ekonomiska möjligheten att införskaffa de delar jag behövde för att bygga en bra dator med en liten budget.

Det tog tid, nästan 2 år, men nu har jag då den dator jag ville ha.En PC med mycket hög kapacitet och som kan ge mig den eventuella möjligheten att studera lite till inom datorteknologin hemifrån...kanske.... Jag skulle kunna tänka mig att sitta o bygga datorer på nå'n liten firma, iaf några timmar om dagen för att sedan längre fram i tiden öka den tiden till en halvtid. Ja...tänk om..., men det finns så många som kan så mycket mer än mig, så det kommer aldrig bli något mer av den tankedrömmen, inte mer än en fundering... 

Så se upp nu alla läkare o annat löst folk inom systemet, jag har ett nytt arbete att utföra efter 24 år av negligerande beteende av inkompetenta läkare inom sjukvården, nämligen att sätta åt er med all kraft jag kan uppbåda!

Men först måste den starkt pågående vävnadsinfektionen i mitt högra ben bekämpas. Ett 20 cm långt och som en dalgång djupt liggande ärr som egentligen aldrig ska "gå sönder", har återigen spräkt sig själv och både varar/lymfvätska och nu sedan torsdagen ävben börjat att blöda...

Ett perfekt exempel på vad jag ständigt har tvingats leva med, för om 2 dagar kommer det att ha utvecklast till en farlig vävnadsinfektion på väg mot blodförgiftningen... IGEN! Som tur är har jag några hundra kvar av månadens skämt till pension att nästan leva på... Så avgiften på vårdcentralen går väl att svälja (200:-), men det blir värre med penicillinet.

En vetskap att bära med sig i morgontimmarna i ett försök att få sova någon/några timmar.... om ryggen nu tillåter liggande läge. Det gick inge bra med den detaljen igår/förrgår pga datorkonfigureringen samt den mycket omfattande installationen av alla program, just de diskar ska göras om för att istället omvandlas till en RAID-konfigurering.

Sedan är datorn klar, då är det dags för projekt #2, Spelburken  'The Hot Little Red Box".