Vad är en blogg om inte ett digitalt primalskrik. Idag, liksom igår, har jag surfat runt bland en stor mängd bloggar för att försöka finna den röda tråd som eventuellt skulle kunna finnas. Det fanns en röd tråd, iaf tycker jag mig funnit en svagt röd tråd, som är någorlunda återkommande bland ganska så många bloggar/bloggare.

Ju sämre skribenten mår, "både i huvve o fötter", desto oftare verkar bloggen bli uppdaterad, ibland flera gånger om dagen. Kan det vara så att bloggandet har blivit en slags självmedicinering mot det dåliga måendet?

En vanlig "behandlingsmetod" för de som inte har råd med privata hjärnskrynklare är ju gruppterapi.... (min åsikt), bloggandet sker ju i en slags grupp. Vi skandinaver verkar ha lättare för att "prata ut" med både oss själva och andra i detta så moderna allmänna forum som en blogg utgör.

Jag vill inte påskinna att det är slags "upptäckt" jag gjort, men ändå så känns det så. Kan bloggandet ersätta detta med att "tala ut" med en vän eller liknande? Jag tror inte det, men att bloggen blivit en mycket viktig ventil att pysa ut övertrycket via, så är det för mig i alla fall, då det ibland har fungerat överraskande bra... För mig iaf.

I flera år under 90-talet och en bit in på nollan också, skrev jag ner de mest arbetsamma minnen jag burit på under så många år, som ett slags brev/dagbok till mig själv. När det aktuella ämnet, en väns bortgång, en egen olycka eller bara känslan att känna sig olycklig i både stora och små saker, när det var nedskrivet och utskrivet på skrivaren, genomläst och kastat, sedan raderat ur datorns minne, kändes det... Ja väldigt befriande.

Det var som om jag hade rensat skallen på en massa skitsaker jag burit på under lång tid. Efter 2 år hade jag tömt skallen på det mesta onödiga bagaget, stenarna i ryggsäcken och allt vad vi nu kan kalla negativa minnen och sparade ångestkänslor som håller en vaken på nätterna. Jag återfick gradvis en nästan normal sömnperiod under natten. Även om den sömnperioden var kort, typ 3-4 timmar, var det ändock en sammanhållen period. Om man som jag vant sig att sova drygt en timma i taget, 3-5 korta perioder sömn per natt, är det mycket bfriande att få sova såpass länge som 3-4 timmar i ett sträck.

De mardrömmar jag hade haft under många år (framförallt minnesbilder från bilolyckan 1985) började komma altmer sällan, vilket i sin tur gav mig lugnare sömn. Iaf under några år. Detta höll ända tills värken jag lever med började bli allt intensivare och starkare, då spelade det ingen roll vad jag gjorde, inte ens värktabletter hjälpte längre.

Så med min egen erfarenhet som bas, törs jag nog påstå att bloggandet i detta land är 2000-talets valium för väldigt många. En ventil att använda när vi trasiga själar med trasiga kroppar mår alltför dåligt, men öven när vi mår bra, fast då verkar vi nöja oss med att förbifarten tala om att vi mår ok, ibland t.o.m bra. Det är en stor skillnad vissa dagar i den mängd av text vi lägger upp på bloggen. Mår vi dåligt tenderar skribenten att sväva runt sitt ämne, lite ordbajseri ungefär. Som om man skulle kunna finna en stunds frid om man skriver av sig det värsta, vilket jag skriver under på...mycket..

Det kanske är därför jag mår lite bättre nu, tack för ordet...ungefär....

Hur är man funtad om man mördar sitt eget barn? Hur kan en mor se på när hennes lilla dotter misshandlas till döds av sin "nya" pappa? Hur i helvete är man skapad om man överhuvudtaget slår ett barn för att diciplinera barnet?

Dagen kunde ha börjat så mycket bättre om jag gett fan i att läsa denna artikel i dagens Aftonbladet  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4284833.ab

Efter genomläsningen tappade jag fattningen helt och hållet. Hur är en kvinna skapad som under misshandeln hör sin dotter säga: "jag älskar dig mamma", och ingenting gör utan låter misshandeln fortsätta?

Varför föddes den människan överhuvudtaget för? 

Jag har inga barn. Jag kan inte få barn. Jag vet att jag skulle bli en bra fader till de barn jag så hett har längtat efter hela mitt liv utan att kunna få några.

JAG SKULLE KUNNA MÖRDA EN SÅDAN MODER SOM LÅTER SITT BARN DÖ FRAMFÖR SINA ÖGON UTAN ATT HON LYFTE ETT FINGER FÖR ATT SKYDDA BARNET.

Denna världen är fanimig helt jävla sinnessjuk. Sätt ett tak över hela skiten, häng upp en skylt med besökstider, för denna världen är inget annat än ett jävla stort sinnessjukhus.

Detta är vad min dag har varit......stenhårt...