Ja hur ska jag tolka det som jag nyss läste i Aftonbladet? Läs detta först:  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4296351.ab    

Under så gott som hela min tid i grund, mellan och högstadiet var jag utsatt för en systematisk mobbing. Att slå tillbaka fungerade sällan, de gaddade alltid ihop sig tillsammans, 3-6 stycken och hur man än gör, vapen inblandade undantaget, så blir det ju kattskit av hela tillvaron.

I 8:an hoppade jag av skolan på vårterminen, för jag beslutade mig för att om jag skulle kunna lära mig någonting i skolan fick jag bli min egen lärare. Jag tillbringade all min tid därefter på 2 ställen. I verkstaden på den sk "Parklek" som fanns på Våxnäs, under namnet KARMEN tillsammans med en mycket snickarkunnig skåning, kallad "Hugo" och på stadsbiblioteket. På båda platser hade jag det mycket bättre än i skolan. Jag lärde mig det jag skulle i skolan genom självstudier och jag fick utlopp för den kreativitet jag hade när det gällde skapande i trä och metall. Avhoppet blev konstigt nog godkänt av skolan. Idag hade ett sådant agerande resulterat i åtal mot ansvarig i skolledningen för det godkännandet.

Idag är jag i och för sig förtidspensionerad på halvtid, men jag har utbildingar i både metall (verkstadstekniker) såväl som snickeri (möbel), jag besitter kunskaperna men inte hälsan.

Sett i backspegeln kunde jag kanske gjort andra val. Men den flickan som artikeln handlar om, vilket val fick hon? Att v'äljas bort ur en gemenskap i en grupp, som en skolklass utgör, kommer för alltid att vara en av de stenar som denna flicka kommer att få bära med sig i sin ryggsäck av ångest under många år, tro mig...jag vet att det blir så, tyvärr.

Alla som nå'n gång valdes bort i t.ex gympan, fotbollslaget eller bara leken som småbarn (sist vald är samma sak som att väljas bort), vet hur djupt den kränkningen av självtilliten egentligen ligger. Den glöms aldrig bort. Kanske lyckas vi inbilla oss själva under många år att det hade ingen betydelse, men det hade den. Vi orkade bara inte tänka på den alltför ofta, men den finns hela tiden i bakhuvudet vid alla andra "bortval" vi utsätts för under levnaden.

Det starkaste minnet är ofta när det skedde första gången. Den flickan som artikeln handlar om, drabbades troligen av detta för första gången på ett mycket fult sätt och det var en LÄRARE som satte bollen i rullning.

Jag skulle verkligen vilja ha ett samtal med några lärare från skoltiden, ett samtal mellan läraren, mig och ett basebollträ. Jag får nöja mig med att båda är döda idag, annars är sannolikheten stor att jag hade sökt upp dem för länge länge sedan för ett ..... ja ska vi "kalla" det för utvecklingssamtal?